Discarded text

Here is some text in Swedish that was left out of my novel. I just found it and thought, perhaps some of you do speak Swedish. So here you go, something left out. A lonely piece of text looking for some friendly eyes. Don’t be too hard on it, its already been left out once. Don’t kick on those who do not stand. Right?

For those of you that want to destroy language and art. Just pop it into Google translate and see what happens:)

Bitterballen
I guess I hope to see you sometime
Though our paths will never intertwine again
I hope you notice
I’m no hare and you’re no tortoise
Clap Your Hands Say Yeah – Mama, Won’t You Keep Them Castles In The Air And Burning?

Från första gången jag och Victoria träffades, när jag snubblade in i hennes bröst, så gick vi på känslan av att det kändes rätt just då. Jag var ingen hare och hon var ingen sköldpadda men vi var två personer som såg och förstod livet på olika sätt. Men mitt bland Nederländernas tvivelaktiga matkultur som kombinerar engelsmännens kärlek för att fritera precis allt med Nordeuropas vurm för potatis och andra bleka rotfrukter, fanns det plats för ett vi. I ett land där en av nationalrätterna är en friterad boll av sås som heter Bitterballen och där hårgele såldes i kilovis till alla de långa och långhåriga holländska män som spatserade omkring med sina höga skjortkragar och putsade finskor bland Amsterdams mer fashionabla kvarter. Holland var ett land där Amsterdams tolerans och landsbygdens konservativa främlingsfientlighet verkade kunna vandra sida vid sida i vad holländare själva stolt kallade för den liberala traditionen av respekt för individens rättigheter. Men något höll på att förändras i staden. Red Light District skulle göras om till ett kulturellt centrum istället för ett erotiskt sådant och den utbredda kulturen av att belägra övergivna hus höll på att bli olaglig. De gamla hippies som man fortfarande stötte på bland stadens mer dekadenta barer suckade om att staden hade förlorat sin alternativa och toleranta charm och allt fler kreativa människor åkte till Berlin över helgen och kom tillbaka med drömmar om att göra weekendresorna till något mer permanent. Men jag och Victoria handskades inte med de kulturella skiftningarna som blåste lika snålt som den stormiga höstvinden. Vi hade inte tid för funktionella argument eller politikern Gert Wilders och hans garderobspopulitiska främlingsfientlighet. I kärlek finns det ingen tid, det finns bara nu, och vi var bäst i världen på att leva i nuet och att vara kära bland friterade såsbollar och kanaler. Vår förälskelse kastade omkring oss i parker, på zoo:n, bland rökiga jazzbarer och under nattliga cykelturer bland regnvåta gator. Livets skönhet och enkelhet verkade finnas överallt och om det någonsin funnits en blåögd kärlek så var det vi som omfamnade den. Vi strosade omkring i höstrusket bland virvlande löv från valnötsträden som långsamt föll över kanalerna som små proppelrar. Vi skapade en värld vi inte visste fanns och när vi såg det förstod vi inte hur vi hade överlevt utan den. Det var som om jag gått omkring i Karlstad i 24 år och missat något, en hjärtats revolution som jag var ovetande om. Det man inte vet mår man inte dåligt av säger folk som inte vågar, som är rädda och fega. Men vi hade ingen tid att vara fega och att bli kär och brinna upp var den enda möjligheten vi hade kvar. Vi gick omkring i vår lilla romantiska film där ljuset alltid hade ett drömlikt skimmer och där jazzmusiken som susade utanför café Alto vid Leidesplein spelade toner lika sensuella som vårt förhållande. Våra ögon var lika blå som den klara himlen över oss när vi cyklade sida vid sida.

Det var här det började, ett av mina liv, som Bodil Malmsten skulle säga. Allt måste börja någonstans annars kan det inte finnas något slut. Jag lever mitt liv och gör om samma misstag om och om igen. Jag skriver det här för att försöka förstå vad som hände. Hur Amsterdam blev San Francisco och hur vi som var två människor som blev en och sedan två igen. Två människor. Ett liv. Som sångaren i det brittiska folkpopbandet Noah And The Whale sjunger i ’Hold My Hand As I’m Lowered’ :
‘I fell in love with the world in you’

Advertisements

One thought on “Discarded text

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s